Varför döptes Erik till Erik och varför fick Brita Stina heta just så? Vad var det som styrde föräldrarnas val av namn på sina barn?

I Sverige tillämpades, före 1800-talet, på många håll bland allmogen vad man brukar kalla 'bunden namngivning'. Det innebär att barnen döptes efter sina far- och morföräldrar, t ex att Per Olofssons första son fick heta Olof efter farfar. Detta var ingen lag, men det tycks ha varit en så stark sedvänja att den bundna namngivningen fungerade i princip som en lag som nästan alla följde.

För att se hur namngivningen fungerade i mellersta Ångermanland valde jag slumpmässigt ut ett 30-tal familjer med barn födda mellan 1750 och 1800. Resultatet framgår av diagrammen här till höger.

Som synes var familjerna väldigt styrda i valet av namn på den första sonen och första dottern. De döptes uteslutande efter någon av far- eller morföräldrarna. När det gällde den andra sonen eller dottern var namngivningen uppenbarligen lite friare, även om den absoluta majoriteten även där fick namn från far- eller morföräldrarna.

Jag noterade att de gånger som familjen i namnvalet hoppade över någon av sina föräldrars namn, rörde det sig ofta om ett, för tiden, lite ovanligare och mer ålderdomligt namn. Exempel på namn som man valde att inte föra vidare i släkten är Abluna (Appolonia), Segrid och Dordi. Kanske var det så att när namnet kändes väldigt omodernt, bröt man mot namngivningstraditionen. Underlaget är dock för litet för att dra några slutsatser.

Förste sonen fick i nästan tre fall av fyra sitt namn efter farfadern och i andra hand efter morfadern. Nästa son fick i de allra flesta familjerna namn efter den kvarvarande mor-/farföräldern.

När det gäller döttrarna så ser bilden nästan identisk ut som för sönerna, med den skillnaden att andra dottern oftare kunde få ett annat namn än farmor och mormor.